Något som jag minns fascinerade mig med Middle English var den nästan totala avsaknaden av ett gemensamt uttal - en del influerades kraftigt av franskan medan andras uttal mer liknade den moderna engelskans. Det är enormt roligt att höra en mellanengelsk text läsas högt av någon som vet hur det kunde låta
(”sone” och andra ord som slutar på e kunde uttalas med e:et också, eller har jag fel? För länge sedan jag läste boken…)

Och, för alla som någonsin undrat varför i hela fridens namn det måste heta “one leaf, many leaves”, är The History of English oumbärlig!